Arkiv

Archive for the ‘Lokal politik’ Category

Umeå kommuns kränkande personlighetstest

29 september, 2012 Lämna en kommentar

I veckan har Västerbottenskuriren avslöjat att lärare inom Umeå kommun varit tvungna att genomgå ett psykologiskt test med en del mycket privata frågor som en del av en ”arbetsförmågebedömning”. Sexliv, bråk med sin respektive, religionstillhörighet, avföring, privatekonomi är några av de områden Umeå kommun tyckt varit viktiga att få information om. Om någon lärare vägrat fylla i testet så har hen riskerat sparken. Testet har sedan legat till grund för omplaceringar och erbjudanden om avgångsvederlag.

Efter avslöjandet och den våg av kritik som vällde in mot dessa test har nu kommunen avbrutit testen och personalutskottet har tagit avstånd från att använda test med kränkande frågor. Lätt att vara efterklok så att säga. Men det ska då också sägas att Lärarförbundet under hela 2012 kritiserat dessa test under långa förhandlingar med kommunen. Under dessa har företrädarna för kommunen valt att försvara dessa test och fortsätta med dem. Detta visar hur Medbestämmandelagen (MBL) till stor del fungerar, det är inte egentligen en förhandlingen mellan arbetsköpare och fack om en förändring, utan ett möte där arbetsköpare informerar facket vad de tänkt genomföra och om facket sedan protesterar förs det in i protokollet för att sedan lämnas därhän.

Några av frågorna tycks rätt uppenbart bryta mot lagen (som att kommuner inte får efterfråga anställdas religionstillhörighet eller ställa integritetskränkande frågor), men det kan vara så att kommunen använt ett kryphål i lagen då de anlitat ett utomstående företag, Personalpartner, som administrerat testerna. Det troliga är dock att representanter på kommunen inte bara saknat kunskap om lagen, utan också tyckt testerna varit så ”oskyldiga” att de inte ens behövde undersöka lagen. Till skillnad från de lärare som genomgått dessa test lär nog dessa representanter inte riskera att få sparken.

Dessa test följer en trend där våra liv alltmer underordnas våra arbetsköpares intressen. Umeå kommun har uppenbarligen inte sett några problem fram till det uppmärksammades i media. Bland kommentarerna på artiklarna om testet så var de flesta väldigt kritiska, men det fanns några få som var positiva, eller snarare förlåtande, och följande citat från pseudonymen Nero är ett exempel (finns som kommentar under denna artikel);

Hetsa inte upp er i onödan. Tanken bakom det hela är säkert god. Det sitter garanterat en massa folk på fel plats inom organisationen och det mår ingen bra av. Om en organisation ska fungera optimalt måste man ha folk som mår bra. Skulle ni tycka att det är bra att kommunen låter folk bara sitter där de sitter och inte fungera (och bli betalda av skattepengar)? Bättre att de får byta arbetsuppgifter som passar bättre eller få en bra avgångsvederlag så de får söka sig till ett jobb där de trivs.

Men om frågorna i den metoden som användes är de bästa kan jag ifrågasätta.

Detta sätt att resonera lär bli allt vanligare. Syftet ses som gott då företagets/organisationens bästa var för ögonen. De anställda ska helt underordna sig organisationen. Att inte utlämna privata detaljer om sitt liv, att kritisera sin arbetsplats och liknande exempel blir då ett oacceptabelt beteende som visar på personens bristande lojalitet mot sin arbetsköpare. Samtidigt finns det en annan linje i kommentaren som säger att detta också är bra för den enskilde. Detta test skulle då vara bra för individen då hen inte mår bra av att sitta på ”fel plats inom organisationen”. Därför bör hen vara tacksam att hen får genomgå detta test som påtvingats uppifrån.

Vi lär som sagt få se mer av detta i framtiden. Umeå kommun utgör inte ett enskilt undantag. Inom vissa privata branscher är liknande test vanliga. De privata har dock fördelen av att lättare kunna dölja detta för allmänheten och inget behov av att leva upp till de moraliska krav vi har på våra skattefinansierade verksamheter i Sverige. Gränser förskjuts konstant. Saker som tidigare varit ytterst kontroversiella som till exempel övervakningskameror riktade mot personalen är idag vanliga inslag i våra arbetsliv. På liknande sätt lär gränserna mellan fritid och arbetstid och privatliv och arbetsliv bli allt suddigare. Och det är fritiden och och privatlivet som får stryka på foten.

Kategorier:Lokal politik, Umeå

Det allmänna rummet och flytten av stadsbiblioteket i Umeå

27 juni, 2011 1 kommentar

Det allmänna rummet

De allmänna utrymmena har haft en tynande tillvaro under många decennier. Delvis för att man på vissa platser inte kunnat fylla det allmänna rummet med någon aktivitet. Men framförallt handlar det om medveten strategi från staten och kommunerna att kommersialisera de gemensamma utrymmena. I en enkel budgettabell över en kommuns ekonomi är en fritidsgård, ett bibliotek, ett kulturcentrum självfallet en förlustaffär. Kommunen betalar hyra för lokal och löner till anställda. Att istället låta en butik ta plats i området ger skatteintäkter och, om kommunen äger lokalen, hyra.

Att det inte är en ekonomisk förlustaffär för samhället med allmänna utrymmena i ett längre perspektiv syns inte i enkla budgettabeller. Fritidsgårdar för ungdomar ger dem en plats att vara på och en plats att fylla med egna projekt och tankar och där de har vuxna förebilder att vända sig till. Utan dessa platser söker sig ungdomar till andra sammanhang vilka i vissa fall kostar samhället betydligt mer i längden. Men den ekonomiska aspekten är inte mitt fokus i denna text. Jag vill istället visa på att de allmänna utrymmen utgör några de viktigaste institutionerna för skapandet av den bildade, den politiska och, det som de två tillsammans bildar, den medborgerlige människan.

Medborgaren som ideal

Medborgaren som ideal har funnits inom de tre stora ideologiska strömningar; konservatismen, liberalismen och socialismen. Både liberalismen och socialismen har haft idealet att alla ska bli medborgare. Konservatismen skiljer sig väl delvis då den ofta sett medborgarskapet som något exklusivt för de mer ”högtstående” delarna av samhället.

För liberalismen har idéen om medborgaren funnits med ända sedan Adam Smith Smith. I Wealth of Nations hyllade Smith arbetsdelningen som ett av de bästa sätten att mångfaldigt öka industriproduktionen. Men han såg även problem med att en arbetare stod och gjorde samma enkla rörelse tolv timmar per dag, sex dagar i veckan året runt.

Under arbetsfördelningens utveckling kommer sysselsättningen för den allra största delen av dem som lever av arbete, det vill säga majoriteten av folket, att begränsas till ett fåtal mycket enkla handgrepp, ofta ett eller två. Flertalet människors förstånd formas emellertid med nödvändighet efter deras vanliga sysselsättningar. Den person vars hela liv ägnas åt att utföra ett fåtal enkla handgrepp, vilka effekter kanske också alltid är desamma eller nästan samma, har inget behov av att anstränga sitt förstånd eller öva sin uppfinningsförmåga i att hitta på utvägar att avlägsna svårigheter som aldrig inträffar. Han förlorar därför vanan av att anstränga sig på detta sätt och blir i allmänhet så dum och okunnig som någon mänsklig varelse överhuvudtaget kan bli. Hans slöa tankeverksamhet gör honom inte bara oförmögen att glädja sig åt eller ta del i ett förnuftigt samtal, utan också oförmögen att hysa en storsint, ädel eller öm känsla och följaktligen bilda sig ett välgrundat omdöme till och med om många av privatlivets vanliga uppgifter. Om sitt lands betydelsefulla och vidsträckta intressen är han helt ur stånd att döma, och om inte mycket speciella ansträngningar har gjorts för att få honom annorlunda är han lika oförmögen att försvara sitt land i krig. Enformigheteni hans stillastående liv bryter naturligt ned oräddheten i hans sinne och får honom att se med fasa på det oregelbundna, osäkra och äventyrliga soldatlivet. Enformigheten bryter även ned hans kroppsliga energi och gör honom oförmögen att uppbjuda sina krafter med spänst och uthållighet inom någon annan sysselsättning än den han blivit lärd till. Hans skicklighet i sitt eget specialfack tycks på detta sätt förvärvas på bekostnad av hans intellektuella, medborgerliga och militära duglighet. Men i varje utvecklat och civiliserat samhälle är detta det tillstånd dit den fattiga arbetarklassen, det vill säga folkmajoriteten, nödvändigtvis måste sjunka, om inte regeringen gör sig ett visst besvär för att förhindra det.

(Smith, sid 356-7)

Arbetsförhållandena har tack och lov förbättrats för de flesta av oss i väst sedan Smits dagar (inte utan långvarig och hård kamp), men det betyder inte att regeringen inte behöver göra ”sig ett visst besvär” för att skapa medborgaren. Liberalismen som ideologi har dock i denna fråga haft en inneboende konflikt. Å ena sidan finns idealet om medborgaren som ska vara bildad och ta del i det politiska livet. Å den andra sidan finns det rena kapitalintresset, uttryckt hos liberalismen som förespråkandet av kapitalism och fri marknad, som inte alls har något behov av medborgare, utan effektiv arbetskraft. Vad hjälper det den enskilde kapitalisten om de arbetare han har anställda är kapabla att ta del i en diskussion om t.ex. det goda samhället? I det korta loppet inget alls. Det den enskilde kapitalisten har intresse av är att arbetaren på ett så effektivt sätt som möjligt utför den uppgift han är betald att göra.

Den ideologiska konflikt detta gett upphov till vajar fram och tillbaka. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal agerade de liberala, självfallet tillsammans med socialister, för att bygga, och utöka, allmänningar, d.v.s. att skapa utrymmen där människor möts som människor och inte som producenter eller konsumenter. Idag tycks dock processen ha vänt. Medborgare är inte intressanta längre. Jan Björklunds tal om den gamla ”flumskolan” är ett exempel på detta. Flummet består till stora delar i undervisning och utlärning som inte kan mätas med hjälp av kvantitativa metoder och klassrummet inte består av en väldigt tydlig hierarkisk skillnad mellan lärare och elever. Det är svårt att mäta vilken betygsgrad som ska sättas på en argumenterande text och ofta svårt att jämföra mellan olika skolor och olika länder. Matematik är då ett mycket enklare ämne att mäta kunskap i. Men de tillfällen då medborgaren behöver använda tredjegradsekvationer för att förstå politik och samhälle och kunna ta en välunderbyggd ställning i en samhällsfråga uppkommer dock inte särskilt ofta. Disciplinering har även den en allt viktigare roll i Björklunds skola. Samtalet och det kritiska tänkandet får ta ytterligare ett steg tillbaka för kunskaper och sätt att vara som på ett mer direkt sätt skapar en lydig producent och väljare.

Andra exempel rör privatiseringar av bibliotek, nedläggningar av fritidsgårdar, etc etc.

Det finns självfallet flera exempel på detta och ett tydligt exempel idag är flytten av stadsbiblioteket i Umeå som jag kommer diskutera utförligare längre ned.

Socialdemokrater står i vissa fall mot dessa förskjutningar från allmänna öppna utrymmen till mer stängda privata utrymmen. Men vi måste då komma ihåg att socialdemokraterna gått allt längre högerut genom decennierna. De må ibland ställa sig mot vissa tendenser, men det är tyvärr väldigt sällan socialdemokrater idag skapar nya eller utökar existerande allmänna utrymmen.

Vad är då den bildade, politiska och medborgerlige människan? Nedan följer ett antal beskrivningar som passar in i detta sammanhang.

Den bildade människan

För att en människa ska kunna bli bildade behöver hon ha lättillgänglig information. Vi har idag internet som i teorin tillgängliggör världens information genom några knapptryck vid datorn hemma. Internet är en av de största teknologiska innovationerna i mänsklighetens historia och jag vill på inga sätt nedvärdera internet, men för tillfället kan strukturen på internet och det sätt vi människor använder internet inte, eller mycket sällan, ge upphov till den bildade människan. De allra flesta människor orkar idag inte läsa längre texter på datorskärmen. Även om en bok finns tillgänglig via en internetsida sätter vår koncentrationsförmåga stopp. För längre texter är pappersformatet fortfarande standard.

Kortare artiklar är mycket enklare att läsa via nätet och det är antagligen orsaken till att det idag pratas om en tidningsdöd, men inte så mycket om en bokdöd. Så varför skulle då inte människor enbart kunna läsa artiklar? Anledningen är att utvecklade och djupare resonemang kräver längre textstycken. Visst är det möjligt att beskriva, t.ex., den industriella revolution i en artikel, men alla förstår att en sådan artikel enbart kommer skrapa på ytan. Genom längre texter kan analyser fördjupas och samband påvisas. Den bildade människan kan inte förstås som den som kan rabbla upp alla världens huvudstäder, utan den som kan sätta in prata om saker i ett sammanhang.

Den bildade människan behöver alltså tillgång till längre texter i pappersformat. Eller som de kallas i folkmun; böcker!

Vi har nu i snart hundra år haft tillgång till böcker att låna gratis från bibliotek. Vi är idag så vana med bibliotek att vi har lätt att glömma bort vilken fantastisk institution det är. Det kan idag tyckas, i det klimat av privatiseringar av det allmänna vi lever i, lite konstigt att biblioteketen står så ohotade som de gör. Men biblioteken har en så stark ställning i samhället att ingen politiker idag skulle våga prata om att införa avgifter för biblioteksanvändande (som idag skett med museer). För den bildade människan som ideal är det självfallet helt nödvändigt att denna institution fortsätter existera i sin öppna och allmänna form den idag har.

Den politiska människan

Den politiska människan behöver inte kunskap i den meningen jag använder politisk i denna text. Det den politiska människan behöver är kontaktytor till andra människor för att därigenom skapa ett politiskt subjekt (politik måste förstås kollektivt). Öppna och allmänna platser utgör en bas som detta kan utgå ifrån. Det är inte alltid så att dessa finns, de kan behöva skapas. Vi kan se det i exemplet Egypten där man ockuperade ett torg och skapade en allmän och öppen plats av detta. I Tunisien utgick mycket av organiseringen från facklokaler (facken hade haft en någorlunda fristående ställning från staten och Ben Ali vilket gjorde att människor vågade använda fackets lokaler som samlingspunkter) Viss form information kan självfallet vara nödvändig. De potentiella politiska människorna måste veta var platsen är. I Egypten hade internet stor betydelse för detta och man har pratat om hur sociala nätverk störtar regimer. Detta är en sanning med modifikation. I Tunisien användes som sagt materiella facklokaler som utgångspunkter.

I Sverige har vi länge haft tillgång till allmänna platser. Allmänna torg, bibliotek och folkens hus. De har utgjort den bas jag talade om ovan. Där har människor kunnat träffas utan att behöva ge något tillbaka i ersättning. Inget köptvång, inget arbetstvång etc. Utifrån dessa möten och den information och de behov och begär som kommuniceras kan kontaktytor öppnas som ger möjlighet för ett politiskt subjekt att bildas.

Den medborgerlige människan

Tillsammans bildar den bildade och politiska människan den medborgerliga människan. Medborgaren behöver en viss form av bildning och en kontinuerlig möjlighet att utveckla denna bildning. Medborgaren måste också ta del i samhället för att ha rätt att kalla sig medborgare. Hon måste vara politisk. Många klassiska medborgare har inte befunnit sig i öppna, offentliga rum. Men detta har varit de exklusiva medborgarna. De rika och privilegierade som redan haft tillgång till större rum att träffas och agera i. Den vision som finns om att alla ska bli medborgare kräver öppna och allmän rum.

Medborgaren har länge varit den hyllade personen inom liberalismen, socialismen och konservatismen. Medborgaren har varit den som diskuterat samhället och drivit på samhället. Den som möjliggjort det politiska samtalet i samhället och på många sätt utgjort en nödvändig koppling mellan politiker och allmänhet (hos de konservativa har medborgaren haft en något annan roll). Idag kringskärs som sagt möjligheten till att skapa medborgare. Till viss del som en oförutsedd konsekvens, men även en förutsedd, och önskad, effekt. Amerikanen Samuel Huntington pekade ut vad han såg som ett hot mot demokratin; politiska människor, eller medborgare. Medborgare (tänk feminister, ungdomar som kräver fritidsgård, arbetare som kräver bättre arbetsmiljö, etc) som kräver saker hindrar den administrativa staten att fungera som en maskin. Medborgare skapar instabilitet i samhället och därför bör samhället organiseras på ett sådant sätt att medborgaren försvinner. Liberalen Adam Smith oroade sig alltså på 1700-talet över att arbetare skulle tappa sin medborgerliga duglighet, idag kan det snarare ses som de ledande liberalernas målsättning.

Umeå stadsbibliotek

Det är utifrån detta vi måste förstå den planerade flytten av Umeå stadsbibliotek. Till att börja med tre citat:

”Jag tror att biblioteket skulle kunna ligga någon annanstans som vore mindre skadligt ur handelsperspektiv” Thomas Nilsson VD för Umeå C (Umeå C är Umeås lokala näringslivs-lobbygrupp)

”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten.” Umeå C VK 2007 3 januari

”Felet med gatan [Rådhusesplanaden] i dag är att där finns för många “döda” fasader och biblioteksfasaden är det bästa exemplet på det. Lägg därtill att det planerade P-huset under esplanaden förverkligas och vi har en paradgata väl lämpad för kommers. Jag har inga problem med att biblioteket ligger där det ligger utan felet är att fasaden längs hela kvarteret mot Rådhusesplanaden är död. Låt oss därför i sansade ordalag se oss om efter en alternativ etablering för biblioteket” Svensk handel 2006 12 maj VK

Dessa citatet visar vilka som var först med att diskutera en flytt av stadsbiblioteket och med vilka motiv de gör det. Flytten av biblioteket handlar främst om att frigöra lokaler i centrum för handel. Hade älven varit ett så attraktivt läge, som det ibland sägs i debatten, hade så klart gallerior byggts där redan, men som åtminstone näringslivet förstår är läget vid älven ett sämre läge för att locka till sig besökare än lokaler kring Vasaplan är.

Till detta tillkommer att Umeå kommun och Umeås stora fastighetsägare Balticgruppen under lång tid haft ett projekt att bygga vad de kallar Staden mellan broarna. Projektet startades för ungefär 20 år sedan. Kajenområdet, som fram till idag bestått av till största delen parkeringar, ska byggas om och ge plats till något som ska föra Umeås stadskärna närmare centrum. Exakt vad som ska byggas har det diskuterats om i tjugo år. Ingen verkar se någon potential i kajen som plats. Trots de ”endast” 300 meterna från Vasaplan har det varit svårt att finna någon som är intresserad och något som kommer locka människor ner till kajen. Vad kommunen och Baltic nu gjort är att offra bibliotekets låne och besöksantal för att kunna landsätta Staden mellan broarna. Biblioteket må få mindre besökare nere vid kajen, men biblioteket är en så stark institution att det fortfarande kommer ha många trogna besökare. Genom att därför flytta biblioteket säkerställer man att en mängd av människor kommer att ta sig ner till staden mellan broarna. Genom detta finns en grund för att viss handelsverksamhet även ska kunna etablera sig ner mot kajen då människor som besöker biblioteket kommer röra sig där.

Ytterligare en aspekt som rör projektet Staden mellan broarna och specifikt det kulturhus som ska byggas är att det finns en del indikationer på att detta hus inte främst byggs för umebornas skull. För det första kan vi fråga oss vilken poäng det finns med att ha ett stort hotell i samma byggnad som kulturhuset är. För det andra kan vi titta på debatten som förts kring huset där en debattartikel jämfört det nya hus med operahuset i Sydney, en annan Umeå med synen av en diskbänk när man kliver in genom dörren till sin lägenhet och Holmlund själv har pratat om hur kulturhuset kommer bli ett ansikte mot älven och att det kommer bli så fantastiskt vackert (alltså för de som kommer till Umeå söderifrån som då får se detta ansikte). Detta pekar på att huset byggs främst för att locka till sig turister. Umeå är knappast känd som en turiststad, men politikerna verkar ha ambitionen att ändra på detta. Kultur riktad mot Umeås invånare är en kostnad, kultur riktad mot turister har potential att gå med vinst. Tanken verkar vara att turister ska höra talas om Umeås fantastiska kulturhus och då komma hit och ta chansen att bo i det hotell som är placerat i samma byggnad.

En flytt av biblioteket ner till älven kommer självfallet inte innebära slutet för stadsbiblioteket. Det är det ingen som påstår. Men det kommer innebära mindre utnyttjande av biblioteket och en förskjutning av de allmänna utrymmen från centrum och en nedprioritering av biblioteksverksamheten. Det är ”bara” trehundra meter, men vad som måste inses är att detta är ett litet steg i en längre process. Det är mycket sällan en stad radikalt förändras i ett enda stort steg. Desto oftare är det om ett antal mindre förändringar som sker och där ingen enskild del kan pekas ut som Förändringen med stort F. Tillsammans bildar dock dessa mindre förändringar Förändringen med stort F som får människor att fråga sig vad som hände med deras stad. Jag har i korthet pekat ut andra tendenser ovan på den förändring vi idag kan se i samhället. Flytten av stadsbiblioteket är ytterligare en tydlig signal att handelns och näringslivets intressen är på frammarsch. De allmänna utrymmena minskar och de allmänna verksamheternas behov har en mindre betydelse i de politiska beslut som fattas.

Från detta perspektiv kan flytten av stadsbiblioteket då förstås som ytterligare ett steg bort från medborgaridealet till kapitalintresset.

En väg framåt

En något mörk bild har målats upp här. Men jag vill avsluta lite ljusare. Många av de allmänna utrymmen vi har idag växte fram under 1800-talet och början av 1900-talet. Om det inte fanns innan så skapades de då och det finns inget idag, vad jag kan se, som omöjliggör en ny vändning mot det allmänna i förhållande till marknaden. Så vilken är då vägen framåt?

Det första som måste förstås är att det allmänna och allmänningar inte uppstår ur någon enskild politikers vision. Politiker kan ha en vision om en allmänning och sedan få sin vision förverkligad. Men poängen är att det allmännas utrymme ökas i den mån det finnas en kraft underifrån som ber om, kräver och/eller bygger egna allmänningar. Kapitalet strävar efter att forma stadsrummet utifrån producerandet och säljandet av varan. För kapitalet är det helt irrelevant om t.ex. en arbetare blir skadad på sin arbetsplats och inte kan arbete resten av sitt liv, d.v.s. om inte kapitalet får stå för kostnaden för att arbetaren skadat sig. Om kapitalet får stå för kostnaden kommer kapitalet som helhet att sträva efter att förbättra arbetsmiljön. Enskilda kapitalister kan strunta i att förbättra arbetsmiljön, men de kommer då gå under när olyckor sker som de måste betala ur egen ficka. I stadsrummet styr samma intressen. Om ett bibliotek ligger på en av de mest attraktiva platserna för handel i staden så kommer kapitalet att eftersträva en flytt av biblioteket för att kunna överta lokalerna.

Det som står mot kapitalets intressen är en rörelse underifrån uppbyggd av vanliga människor och deras behov och begär. Detta är den kraft som dels tvingar konservativa och liberala politiker att göra eftergifter, men också ger de mer progressiva politikerna en möjlighet att ge liv till visioner de själva bär på. Vi kan alltså inte vända oss till ”regeringen” eller yrkespolitikerna idag och be dem, med Smiths ord, ”göra sig ett visst besvär” för att de ska återigen upprätta medborgaren och de allmänna utrymmena som ideal. Istället måste vi börja utgå från oss själva och börja föra en direkt kamp för våra utrymmen.

Det handlar dels om en defensiv kamp för att försvara oss mot försämringar som t.ex. stadsbiblioteksflytten i Umeå. Det handlar också om en offensiv kamp kring att skapa och utöka våra allmänna utrymmen och institutioner. Det kan handla om allt från att starta en allmän cykelverkstad i parken till att planka genom en organisation som planka.nu. Vad som borde vara uppenbart utifrån dessa exempel är att kampen inte enbart kan handla om att argumentera för allmänningar och allmänna institutioner utan det handlar om att agera. Bygga, ockupera, skapa, planka, etc.

Till detta kommer också behovet av att länka samman olika kamper. Enskilda frågor kan avfärdas, reduceras etc. Genom att länka samman olika kamper blir detta svårare. Det binder också samman olika kamper och ger de på så sätt ökad styrka. Denna text är till viss del ett försök att placera in flytten av stadsbiblioteket i ett större sammanhang. Att visa att stadsbiblioteksflytten inte handlar om 300 meter utan om hur Umeå förvandlas och vilka intressen det är som ligger till grund för stora delar av denna process.

En kamp mot flytten av stadsbiblioteket finns redan i Umeå. En hel det av vad som händer rapporteras på umebiblioteket.se. En god start. Men min förhoppning, och min tro, är att det finns potential för ännu mer kamp i Umeå. En inte bara defensiv kamp utan ett skapande av allmänningar i staden. Ett byggande av ytor och rum där vi inte ställs inför ett redan bestämt, privat, rum, utan ett öppet, allmänt, rum där vi som sociala varelser kontinuerligt skapar och omskapar rummet efter våra behov och begär.

Referenser:

Hägglund, Jan. (2011). Klyftan mellan makten och umeborna. Hämtad 27/6 2011, från http://blogg.vk.se/janhagglund/2011/05/27/klyftan-mellan-makten-och-umeborna-222249

Mikaelsson, Örjan. (2011). Kulturhus för Umeås framåtanda. Västerbottenskuriren. 14/4 2011.

Müller, Arne. (2011). Dyrt för kommunen i nya kulturhuset. SVT. 8/4 2011. Åtkommet 27/6 2011, från http://m.svt.se/2.33919/1.2387781/dyrt_for_kommunen_i_nya_kulturhuset?lid=puff_2387806&lpos=bild

Sjöstrand, Anna-Karin. (2011). Flytta – och bygg Kulturväven. Västerbottenskuriren. 6/4 2011.

Smith, Adam (2007). Den osynliga handen. Stockholm: Timbro.

Youtubeklipp hämtat 27/6 2011, från http://www.youtube.com/watch?v=clqi8b0RkHU

Kategorier:Lokal politik, Umeå